iliveforthememories

Jag älskar dig. Jag önskar så att det fanns något jag kunde säga. Något jag kunde säga eller göra för att få dig att ta tillbaka det du sagt. Jag önskade att vi fick den chansen. Att vi fick chansen att prata och reda ut allting innan det gick som det gick. Jag känner mig patetisk. Jag kan inte tänka eller se annat än dig i mitt huvud. Jag skrattar ena sekunden för att i nästa sekund brista i gråt. Jag ljuger för alla och säger att jag är okej. Men jag är inte okej. Det är inte okej att vara utan dig. Det gör ont i varenda lemm. Det smärtar i mitt huvud. Jag trodde att folk som sa "jag har inte fått en blund på flera nätter" överdrev eller ljög. Men nu tillhör jag också en av dem, jag garanterar att det är möjligt. Jag kan inte sova om nätterna. Somnar jag så är det bara för en eller två timmar. Max tre. Jag har skrivit inlägg på inlägg här i bloggen.. långa som tusan. Men bara sparat i utkast för att sedan ta bort dem. Jag har åkt flera mil hemifrån för att läka. Jag har shoppat i massor för att avlägsna mina tankar. Men varje gång jag åker i en rulltrappa, varje gång jag ser en naturchips påse, varje gång jag ser någon ha "hipphopp brallorna" på sig, varje morgon och kväll som jag ser på min mobil och inser att det inte har kommit eller komma något godmorgon eller godnatt sms... då dör jag inombords. Jag får panik. Jag är svag. Jag mår dåligt över att jag skriver det här. Jag var på fotbollsmatch idag, min kusin spelade, allt jag kunde tänka på var matchen som jag spelade på dragonplan? jag sprang och jag sprang, mitt i allting så ser jag en brandgul tröja med silvriga reflexer på vid sidan om planen, det är bara några ytterst få match minuter kvar. Men du kom. Du kom för att se mig spela. Jag kan inte gå in i mitt eget rum. För du finns överallt. Du finns i mina tankar, du finns i mina kläder, du finns på mina väggar, du finns i min säng. Du är överallt, du är allt. Jag är så ledsen för allt som har hänt. Jag önskar att jag kunde vara den som gör dig lycklig. Den som du kan se din framtid med. Den som du ansåg mig vara för 2 månader sen. Jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden. Men det går inte, allting jag kan göra är att blicka framåt och hoppas att framtiden har något bättre att erbjuda för oss båda. Allt jag kan göra just nu är att kämpa med min egen överlevnad. Du är pusselbiten som fattas. Du är tomrummet i mitt hjärta. Du är den jag saknar.