Not a superhero
Varför ska jag alltid spela hjälte och stark när jag innerstinne inte alls orkar?
Varför stannade jag inte bara hemma.
Jag borde ha fattat när tårarna började spruta så fort jag såg mig i spegeln.
Stora påsar under ögonen av en fet sömnbrist, blod på kinden från ett sår i kanten av min näsa som tillkommit efter allt snorande igår. Näsan är stor och röd av svullnad, samma med ögonen. Ingen idé att försöka sminka över och dölja, mina mungipor hänger ändå ner till småland och tårarna ligger helatiden och trycker. Låt nu den här dagen gå fort så att jag sen får stänga in mig i mitt rum och inte visa mig på resten av kvällen. Ber en bön också över att inte en enda till människa försöker pressa fram vad de är med mig idag. Jag är inte alls på prathumör.
Gårdagen bestod av världens chocktillstånd, jag kunde inte alls tänka klart. Jag kunde inte tro att de var sant. Jag fattade ingenting, trodde att de var något dåligt skämt eller en illusion, inte fan kan jag måsta dras med de där nu också för resten av mitt liv.. men nej, jag vaknar upp idag igen till samma verklighet som gårdagen. De enda som är lite mer positivt idag är att idag kan jag verkligen fatta att det har hänt. Det som hände igår var verklighet, de har faktiskt inträffat och att mitt hjärta är trasigt var ingen dålig illusion, det tynger i mig. Hjärtat känns som en tungsten som vilken sekund som helst ska trilla ur min bröstkorg för att aldrig komma åter. Hjärtesorg.
Varför stannade jag inte bara hemma.
Jag borde ha fattat när tårarna började spruta så fort jag såg mig i spegeln.
Stora påsar under ögonen av en fet sömnbrist, blod på kinden från ett sår i kanten av min näsa som tillkommit efter allt snorande igår. Näsan är stor och röd av svullnad, samma med ögonen. Ingen idé att försöka sminka över och dölja, mina mungipor hänger ändå ner till småland och tårarna ligger helatiden och trycker. Låt nu den här dagen gå fort så att jag sen får stänga in mig i mitt rum och inte visa mig på resten av kvällen. Ber en bön också över att inte en enda till människa försöker pressa fram vad de är med mig idag. Jag är inte alls på prathumör.
Gårdagen bestod av världens chocktillstånd, jag kunde inte alls tänka klart. Jag kunde inte tro att de var sant. Jag fattade ingenting, trodde att de var något dåligt skämt eller en illusion, inte fan kan jag måsta dras med de där nu också för resten av mitt liv.. men nej, jag vaknar upp idag igen till samma verklighet som gårdagen. De enda som är lite mer positivt idag är att idag kan jag verkligen fatta att det har hänt. Det som hände igår var verklighet, de har faktiskt inträffat och att mitt hjärta är trasigt var ingen dålig illusion, det tynger i mig. Hjärtat känns som en tungsten som vilken sekund som helst ska trilla ur min bröstkorg för att aldrig komma åter. Hjärtesorg.
Kommentarer
Trackback
